Mina Naturstunder

Välkommen till några av mina upptäcktsfärder i naturen.
Oftast vardagsnaturen. Runt Stehag och mellan Höörs järnvägsstation och Holma Skogsträdgård.
Men det börjar i Småland, på en gård med beteshagar och små åkrar gränsande till ett blockigt, underbart skogslandskap. För där finns en stor del av mitt hjärta, och min inspiration. Det var sådan natur som var min barndomsnatur.

25/2 2015
Mitt Smålandshem

Är i Götehult igen. Och fantastiskt lycklig.
Över våren – fågelsång och sol, nässel- citronmeliss- och citrontimjanskörd
Över platsen – beteshagarna, djuren, husen, skogarna, bäckarna och sjön, som bara är så hemma
Över alla resurser att vårda och ta tillvara
Över kravlösheten som skapar kraft och vilja
Över att jag är jag och njuter av sånt här

Över att jag får vara. Här.
Också.

Tack.


17/4 2015
Fredagsmagi

Kl 20-22 ikväll. Gyaskogen. Gula slingan.
Låggdags för blåsipporna. Blommor som sluts för natten, ludna knoppar som nickar och lossnade kronblad bland frasande boklöv från i fjol.
Vita bokskelett.
Gruskras och kvistknak under kängorna.
Solnedgång över åkrarna.
Upprörda fåglar, skrämda från nattkvisten.
Lugnare gång och hjärna. MIndre oro bland träden.
Hundskall.
Ramslöksdal, tanke på nya grannar.
Bilbrus.
Trastkonsert i tätnande skymning. Önskan att känna igen fler fåglars läten.
Morkulleknorrande, silhuett mot himlen över öppenmark
Kattugglor. HOOO, ho-ho-ho, HOO. Och så ett litet skrikande.
Mörker.
Mäktigt kattugglerop framför mig, ett avlägset bakom.

Med ryggen mot träd i kattuggleland.
Fågelsihuett mellan träden. Ganska stor.
Ett samtal mellan två ugglor.
Ett samtal mellan far och dotter (vet du om det här underliga otypiska lätet också är kattuggla?). Sihuett igen.
Båda samtalen tystnar.
Pulserande elskåpsljud. Stjärnor mellan trädens grenar.
Tågbromsande, flygplansbuller och bil med startproblem.
Prassel i löven snett bakom, svart katt som smyger förbi på tur in i skogen.
Moln mellan mig och stjärnorna.

En vacker fredagskväll.

20/5 2015
Skogssömn

Fnösktorra och raspiga händer efter grävande och omskolande. Ölands geologi, trilobiter som ledfossil, källsjöar och Alvarsekologi i tankarna.
Ligger lycklig i min sovsäck, med bäckporl i öronen och molnsuddiga stjärnor högt ovanför mig. Sovdags i skogen.

11/9 2015
Sprättiväg!

Idag har jag fått visa sfi-elever en av mina favoritlekar i naturen – att röra vid blekbalsaminfrökapslar så att de sprätter iväg sina frön!
Ett folkligt namn på blekbalsamin är ”sprättiväg”.
Dagen har också bjudit på nya lärdomar om mitt kära gamla Billebjer utanför Dalby, dit utflykten bar hän.

17/9 2015
Vitsippan

Blommande vitsippa i dungen påväg till jobbet. Kanske inte så konstigt att jag är fullkomligt (års)tidsförvirrad

18/9 2015
Äventyr mellan väg och järnväg.

Var på upptäcktsfärd längs järnvägen genom Stehag ikväll.
Hittade min trösteblomma strimsporre i stenmuren alldeles nära mitt hem. Den påminner mig om mina lyckliga sensommardagar i Götehult efter gymnasiet. Är en koppling dit.
På samma sätt som månen var, och kanske fortfarande är, en länk till min farmor och farfar och all annan släkt som är utspridd över världen.

Min nyfikenhet ledde mig genom blåhallonsnår (helt fantastiskt bra att de inte är taggiga som björnbären) och på en smal stig längs staketet – anpassad för ett djur som kunde gå UNDER de små slånbuskarna som jag istället fick vada igenom.
Mina fötter fick träffa buskrevlor med pyttetaggar, hagtornstörnar, och små nässlor… harklöver-tassar, doftande gräs och solvarmt grus och makadam. På bysidan av “åsen” gled jmina steg på slipprig mossa.

Jag stod vid något tillfälle jämte en flockblomstrig växt högre än mig själv. Stälken lilaröd och lite fläckig, Fläckigheten fick mig att fundera på om det kunde vara en odört – men rödheten på ett så torrt, solutsatt läge skulle mycket väl kunna vara solbränna. Tittade på fröna, rundade, kala räffliga… på något sätt bekanta. Letade efter blad för att få en ledtråd till, hittade en bladstjälk utan blad. Återgick till fröställningen för att se om jag kunde se några svepeblad. Såg några ihopskrumpnade… men märkligt långa. Min aning växte sig säkrare och när jag efter litet letande hittade en lite yngre och fortfarande grön fröställning kunde jag se att det var som jag trodde – tre långa svepeblad som klor ner från de enskilda flockarna – Vildpersilja!
En annan, men inte alls lika, giftig växt. Den må vara giftig, men jag gillar den. Den är så snygg med sina skira och lite persiljelika blad och sina alldeles speciella svepeblad.
Tittade just I floran – och stjälken är ofta ganska rödfärgad, något jag inte hade registrerat min mentala växtbildbank. Och den ska visst kunna bli upp till två meter hög, för mig var det tidigare en ganska lågväxtande växt.

Senare hittade jag en jordhög som byggts upp runt en hallonkvist, som ett myrbo, men gångarna var så olikstora – och många breda som pennor ungefär. Känns överdrivet stort om en är en liten myra. Undrar vad det kan ha varit. Vem som bor där.

Och vilka djur brukar följa stigen jag använde för en kväll?

Bakom mig gick himlen från blå till aprikos och rosa. Kvällsljuspromenad som övergick skymningsplockande av äpplen och skumraskpromenad längs gatan hem.

12/2 2016
Nattpromenad under stjärnorna

En liten ficka av köld i slutet av februari.
Rastlöshet i kroppen efter långmöte och skrivbordstimmar.
Klar himmel och stjärnglimmer över Stehag.
En skog och frisk, kall luft som lockar.

På rygg med armarna utsträckta åt sidorna.
På en bädd av frostfrasiga löv.
I mitt skogssovrum, min kraftplats.
Stjärnfall mellan trädkronorna och grenarnas spretande fingrar.

Råbock som skäller, stampar, dunkar, gör små ruscher.
Jag ler, men tror att jag kanske inte är riktigt välkommen…
Minns och njuter av förra vårens råbocksmöten.

På vandring mot kattuggleslänten åt söder.
Får följe med ett djur några meter in i skogen.
Räv? Rådjur? Katt? Går fram, skuttar inte, hoppar inte.

Låter lite större än liten,
men det är svårt, svårt att inte överdriva storlek.
Tror jag.

Redan innan jag är framme hör jag
det magiska, mjuka,
starka hoandet.
Prövande.

Sittande på grova rötter,
med storbokens stam som stöd hör jag
hona och hane.

15/3 2016
Vårsol, cykling och hav

En trappa i solen, vänsällskap och tranor. Trots kalla skuggor minns kroppen sommaren, huden ler och tankarna kretsar uppåt och utåt i det skarpa ljuset.

Efter fikan – cykling.
Från Alnarp till stranden i Lomma.
Får höra havsfåglars röster igen och luften fylls av saltdoft och tångångor.
Bryggan lockar, förstår att årets första dopp kommer att bli i brackvatten och skakar på huvudet åt mig själv hela vägen till bryggans slut.
Klart vatten. Alltid en fröjd att kunna se – sanden, tången, musselskalen. Jag glömmer hur det är mellan varven – i mörkbruna smålandssjöar eller grönbruna skånevatten. Efteråt sol på hela huden. Njuter liten stund av att inte frysa innan alla varma kläder åker på för att slippa börja.
Solen känns starkare vid havet, vattnet glittrar klarblått och samtidigt i många olika nyanser.

Fortsätter cykla.
Följer på känsla en väg åt väster i Bjärreds utkant, passerar en åker där fem män håller på att breda ut fiberduk över kupade rader. Välsträckt, förankrad med småhögar av jord med jämna mellanrum.
Når Löddeåns mynnings naturreservat.
Följer en spång till mynningen, omgiven av fjolårsvassens blekt vitgula strån och vippor. Två kvinnor på en bänk med en tubkikare mot vassen, strandängen och grunt sötvatten – och ett bubblande samtal.
Snart allra längst ut vid havet.
Testund. Sittande. Vilostund. Liggande på rygg med solen lätt snuddandes mitt ansikte.
Trädet vid parkeringen.
Hör vagt igenkända, skrapiga, litet vassa fågelröster från grenverket. Min blick fångas av rosaskimmer, gröngnistrande stråk och småprickigt vitt på svart botten. En litet spretig frisyr. En stare! Tre som jag kan se i trädet. Bara någon minut senare ser jag en tofsvipehona ute på strandängen, nyligen upplöjd ur åkern…

Återkommande känsla av att jag saknar Fältbiologerna. Självklarheten i att cykla ut och skåda eller sitta i en dikeskant och artbestämma blommor. Ihop. Tacksam för alla år av upplevelser.

Påväg tillbaka mot Lomma lyckas jag följa strandstråket större delen av vägen,
slirar i sand men njuter av närheten till havet.
Sedan följer cykling på nya, spännande och alldeles fel vägar om riktningen skulle vara Lund. Återvänder till Lomma. Den fylliga doften av vårkväll. Informationen att bussarna inte tar cyklar på vardagar och insikten att Hjärups tågstation är bara tre kilometer bort. Hemfärd genom mörkret.

Kommentera